Vad har hänt sedan du blev utnämnd till årets kontaktsjuksköterska?
– Det har varit en del nya möjligheter. Jag har träffa olika grupper, som exempelvis sjukgymnaster från Sabbatsbergs sjukhus och personal från prostatacentrum, som vill starta egna PNR-grupper. Det känns som att utnämningen har ökat intresset för vårt arbete, vilket är väldigt roligt.
Kan du beskriva din roll i PNR-gruppen?
– Mitt ansvar är att sammankalla gruppen, rekrytera nya medlemmar och skapa en struktur för diskussion och stöd. Sedan i våras har jag rekryterat sex nya medlemmar, både via kollegor och intresse som väckts genom våra affischer. Det är också ett pågående projekt om sexuell hälsa och rehabilitering där medlemmarna har fått svara på frågor via mejl om hur diagnos och behandling påverkat dem och vad de saknar i stödet från oss. Vi planerar en fysisk träff kring detta efter årsskiftet.
Hur upplever gruppen de här projekten?
– Det är positivt! Vi har 21 medlemmar i gruppen just nu, och även om alla inte är lika aktiva hela tiden, känns det som att arbetet uppskattas. Det är viktigt att hålla det enkelt för medlemmarna att delta, oavsett om det är via mejl, video eller fysiska träffar. Jag får ofta höra att de tycker att det vi gör känns relevant och värdefullt.
Vad driver dig i detta arbete?
– Jag tycker om att lyssna på vad patienterna och deras närstående verkligen behöver. Vi inom vården kan ibland tro att vi vet vad som är bäst, men det är inte alltid patienterna håller med. Deras perspektiv är avgörande, och det är givande att kunna anpassa vårt arbete för att möta deras behov.
Hur ser du på framtiden för PNR-gruppen?
– Det finns stor potential att utveckla arbetet vidare. Jag hoppas få möjlighet att lägga mer tid på detta framöver, även om den kliniska vardagen har blivit mer krävande. Det är en balansgång, men det är något jag brinner för. Det är viktigt att få vara en del av patienternas resa och kunna erbjuda dem stöd som gör skillnad.
