Steve Sjöquist är ny sjukhusdiakon

Sedan i våras är Steve Sjöquist diakon på Sjukhuskyrkan. Med sig har han erfarenheter både som vårdpersonal, som patient och som författare.

Men vi börjar med rollen som sjukhusdiakon. ”Vad gör en sån egentligen”, är en vanlig fråga han brukar få. 

- En sjukhusdiakons jobb är att ge andlig vård på sjukhus. Men vad menas då med ”andlig”, det är ett ganska konstigt ord. Man brukar prata om att människan består av kropp, själ och ande. För mig är anden det djupt existentiella hos en människa, summan av hennes erfarenheter, goda och dåliga. När man blir sjuk så får man mer tid att tänka på de frågorna. För en person som lever ett friskt liv och är aktiv och arbetar är det ofta främmande att tänka på sjukdom och död, sakers ändlighet. Men ett sjukdomsbesked eller bara ett vanligt sjukhusbesök kan starta de tankarna. Då finns jag till hands för att lyssna och prata, berättar Steve Sjöquist.

Även för den som är väldigt sjuk och inte kan eller orkar prata kan det vara en tröst med någon som finns till hands, som är en ”ärlig närvaro” och ta sig tid att sitta en stund.

Att arbeta som sjukhusdiakon handlar inte om att föra fram kyrkans budskap, utan att hjälpa människor, poängterar Steve Sjöquist.   

- Ibland när jag kommer så brukar människor säga att ”Jag är inte särskilt religiös”,  och då brukar jag svara ”Inte jag heller”. Men sen pratar vi en stund om deras liv och vad som är viktigt för dem, berättar han.

Värj inte för det svåra

För Steve Sjöquist är det viktigt att inte värja för det svåra i samtalen, och kunna tala om skam, skuld, rädsla och död. Att svårt sjuka patienter ibland funderar på om de vill och orkar fortsätta. Att lyssna och föra de svåra resonemangen framåt, utan att komma med pekpinnar. Men också att tala om helt annat, att lägga det sjuka och svåra åt sidan och få slippa vara patient för ett tag.  

En viktig uppgift som sjukhusdiakon, och för sjukhuskyrkan i stort, är krishantering och att stötta patienter, närstående och medarbetare i svåra stunder. Vad det består av beror på behovet, men ofta är det ganska enkla saker, berättar Steve Sjöquist.

– Jag brukar säga att ljusbäraren och kaffebryggaren är mina bästa arbetsverktyg. Att tända ett ljus i andaktsrummet är något som alla kan göra, oavsett religion eller religiös uppfattning, och att samlas och tala över en kopp kaffe för människor samman, säger han.

För de människor som har en religiös tro kan den vara en styrka när man blir sjuk, och att som diakon  be en bön, läsa något, eller utföra en ritual kan vara saker som underlättar. Sjukhuskyrkan förmedlar också kontakt med företrädare för andra religioner.

Vi måste leva livet som det är

Tidigt i sitt liv började Steve Sjöquist arbeta med barn-och ungdomshabilitering, och han har haft många roller och drivit projekt inom området. En av hans viktigaste erfarenheter från den tiden är svårt sjuka barn och ungdomar, ibland inte mycket yngre än han själv, som levde och kämpade för att göra saker och vara lyckliga, ända fram tills de dog.

– Då blev jag starkt medveten om att livet inte är rättvist, men att vi måste leva det som det är, säger han.

Hopp trots allt

Steve Sjöquist har också egna erfarenheter av svår sjukdom, och livet som patient. 1987 diagnosticerades han med Hiv. Steve blev aktivist i Hiv/Aids-frågor och kämpade mot fördomar och skrämselpropaganda. Stegvis blev han allt sämre och insjuknade allvarligt drygt tio år efter diagnosen. När han låg döende så provade läkarna de då alldeles nya bromsmedicinerna mot Hiv. Steve tillfrisknade långsamt och tillbringade nästan ett år på sjukhus.   

– Läkarna sade att det var ett medicinskt mirakel. Det jag bär med mig själv, och som jag tror gjorde att jag orkade gå igenom alltihopa var hoppet om att det kan bli bättre, i morgon eller någon annan dag. Det behöver inte vara att bli helt frisk, men att må lite bättre en stund, ha ett bra samtal, att kunna göra någonting som ändå är roligt. Det hoppet försöker jag förmedla, berättar han.

Patient med plastband

Från den tiden har Steve Sjöquist starka minnen av rollen som patient, den utsatthet och den identitetsförlust som det smala bandet i plast runt armen kan innebära. Men också att man ibland måste acceptera sin situation och trots den obehagliga situationen och lite torftiga tillvaron på sjukhus inse att  ”just nu är jag faktiskt för sjuk för vara hemma”.

Efter sin sjukhusvistelse började Steve Sjöquist skriva böcker om Hiv/Aids, de människor det berör och de livsfrågor sjukdomen väcker. 2015 porträtterades han i filmen ” Den längsta resan är inåt” av filmaren Staffan Hildebrand. Titeln är ett är ett citat från Dag Hammarskjölds dagbok Vägmärken, som Steve tycker passade bra in på hans liv och erfarenheter.

En del av teamet

Valet att bli sjukhusdiakon handlade om nästa steg på den resan, att samla och att göra någonting bra av allt det han varit med om. Mellan 2012 och våren 2017 arbetade Steve Sjöquist som diakon på Karolinska Universitetssjukhuset, och lärde känna de olika verksamheterna där. 

Nu är han här på S:t Göran och har under sommaren varit runt och presenterat sig i de olika verksamheterna. I rollen som sjukhusdiakon står Steve Sjöquist vid sidan av själva vården, men finns till hands för de som behöver hjälp och stöd. I den rollen hoppas han att erfarenheterna som både patient och vårdpersonal gör att han har lättare att se och förstå. 

– Jag tycker att det är ett väldigt spännande jobb. Jag känner mig som en del av teamet, säger Steve Sjöquist.