Patientberättelser under corona

Tre av Bröstcentrums patienter berättar om hur det är att vårdas på Bröstcentrum under covid-pandemin.

Inte ensam om att behöva isolera sig

När Maria fick bröstcancer var det skönt att få isolera sig under cellgiftsbehandlingen, för att undvika att bli sjuk, för att slippa frågor och för att kunna välja en liten vänkrets som får vara med på den ofrivilliga resan. Samma sociala distansering som alla måste göra under covid-pandemin.

– Jag har knappt aldrig varit sjuk eller behövt sjukskriva mig tidigare, så det blev en stor förändring när jag fick bröstcancer. Men behandlingen och allt runtomkring har fungerat väldigt smidigt, och min kontaktsjuksköterska är jättebra, tycker Maria.

På dagvården, dit Maria gick för cellgiftsbehandling med dropp, hittade hon en ny vän med samma diagnos.

– Vi började prata med varandra och sköterskorna matchade oss så att vi fick komma på samma tider. Det var häftigt. Vi fann varandra och det blev som terapi att få tala med varandra om det vi går igenom. Vi håller kontakten, sms:ar och träffas ibland.

Just nu pausar Maria sin behandling, cellgifterna har varit tuffa mot kroppen.
– Den jobbigaste delen förutom cancern och cellgifterna är att behandlingen gör mig osocial. Självkänslan påverkas, kroppen förändras och du vill inte träffa många andra. Jag har skurit ned kontakterna till enbart mina närmaste. Och det är svårt, för normalt är jag en mycket social person med en stor vänkrets.

Maria tycker inte att covid-pandemin påverkat hennes behandling eller gjort henne orolig, och hon försöker se det positiva i det som hänt.

–  Jag talade med en kompis om det och vi kom fram till att om jag måste välja när jag ska ha bröstcancer så är det nu under corona-tiden som är bäst. Alla andra sitter också hemma och jobbar, är osociala och får inte träffas. Det är skönt att inte vara ensam om det.

 

Therese följde vårdplanen under pandemin

Therese var inte rädd för att komma till Bröstcentrum för behandling av sin bröstcancer under covid-pandemin. Istället oroande hon sig för om sjukhusets medarbetare skulle vara friska så att hon kunde få sin behandling.

Så här efteråt tycker hon att allt har fungerat bra och enligt hennes vårdplan. Hon har fått cellgiftsbehandling, kirurgi och strålbehandling, fördelat under hela förra året 2020.

Hon tycker att sjukhuset kunde tagit mer hänsyn när till cancerpatienternas situation, när besöksförbudet då när det infördes.

– Under besöksförbudet så tog jag med en anhörig när jag befarade jobbiga besked. Och vi bara klev in på mottagningsrummet. Vi visste att vi bröt mot reglerna, men jag ville ha med mig en närstående när jag var rädd för att få dåliga besked.

Therese menar att hon hade velat ha mer konkret information som cancerpatient om covid. Hur farligt det är. Men vården hade inte alla svar att ge.

–  Medarbetarna på Bröstcentrum förmådde ändå stötta mig så att jag kunde få ett bra förhållningssätt till det. Jag hade duktiga onkologer som hjälpte mig. Jag tycker att jag haft tur med mina läkare och kontaktsjuksköterskan. Jag har fått ett jättefint bemötande och en tydlig information, när den fanns, säger Therese.

Redaktörens anmärkning: Nu får bröstcancerpatienterna ta med närstående vid viktiga möten.

 

”Väldigt vänliga ögon”

Visir, munskydd och heltäckande klädsel, gör att bröstcancerpatienten Simone inte alltid vet hur vårdpersonalen ser ut.

– Det har varit helt magiskt med personalen. Trots all skyddsutrustning som döljer ansiktet så visar de en oerhörd empati. Man ser bara ögonen, men jag har mötts av väldigt vänliga ögon, säger Simone.

– I  samband med operation var en person (läkare?) helt blåklädd. Han såg ut som en rymdvarelse. Och så stod hans namn skrivet med svart penna i pannan på visiret. Jag skulle kunna gå förbi honom på gatan och ändå inte känna igen honom.

Annars har inte covid påverkat hennes vård så mycket tycker hon. Bröstcancern har gjort henne restriktiv. Simone berättar väldigt lite om sina behandlingar för andra människor, bara de närmsta vet.

– Min erfarenhet är att om man berättar så drar sig folk undan.

Tills för en kort tid sedan så jobbade Simone 75 procent. Men nu känner hon av behandlingen och blir hjärntrött emellanåt. Så nu är hon sjukskriven på heltid.

Under behandlingen har det varit väldigt värdefullt att ha möjlighet att träffa andra kvinnor i samma situation, Simone har nära kontakt med två kvinnor och de delar erfarenheter.

– Vi har också ett värdefullt socialt utbyte. Dessa kvinnor kommer att bli vänner för livet.

Kategori och ämnen

Patientberättelse
Bröstcancer