”Idag är smärtan minimal”

Janine Christensen hade just startat företag och hade fullt upp, både på jobbet och privat. Och allt gick bra tills händerna började värka och kroppen sa ifrån. På Smärt- och utmattningsrehab fick hon hjälpen hon behövde.

Idag mår Janine Christensen bra och har minimalt med smärta.

Vad var det som hände där sommaren 2019 när din kropp började värka?

– Händerna pulserande och var överhettade, kroppen värkte. Jag åt värktabletter för att dämpa smärtan jag hade, men det hjälpte bara för att kunna somna. Några timmar senare vaknade jag av att jag grät i sömnen.

– Jag kunde jobba från sex på morgonen till ett på natten för hinna med allt med mitt café, som jag drev helt på egen hand. Samtidigt hade jag en sexåring som skulle få tid av sin mamma. Jag är en tävlingsmänniska och vill att det jag gör ska vara perfekt. Det var sommar och när man har eget är det lätt att man slukas upp, för det är kul.

I september samma år beslutade hon att stänga verksamheten och bestämde sig för att ta en paus. Hon hade möjlighet ekonomiskt och det hade varit intensivt tempo under två, tre år.

Du gick till vårdcentralen för sex år sedan med ont i händer och fötter?

– Ja, doktorn sa att jag hade D-vitaminbrist, men för övrigt diffusa symptom som inte hade någon koppling till varandra. Min dotter var då var knappt ett år och jag var ensamstående, och det pekades på ”typiskt för småbarnstiden”. Jag fick gå hem igen utan någon direkt hjälp.

 – När jag återkom igen september 2019 till samma läkare insåg han att troligen att något var fel. Jag  blev också skickad till en reumatolog som testade kroppens så kallade triggerpunkter. Och eftersom min syster har fibromyalgi, så borde jag förstått att jag har det också.

– Men jag hade aldrig sett det som negativt att jag hade mycket i mitt liv. Jag gillar ju det jag gör och gjort hela mitt liv. Kanske till och med triggas jag igång av att ha ett visst tempo för att vara nöjd.

Du kom fort till Smärt- och utmattningsrehab på Capio S:t Görans Sjukhus, eller hur?

– Jag började på rehabiliteringen i början av januari 2020, där upplägget var att träffas fyra förmiddagar i veckan, under fem veckor. När jag kom var min kropp riktigt trasig. Jag hade svårt att sitta still på en stol och lyssna, kroppen skrek av smärtan.

– I början av perioden hade jag svårt att se vad det vi gjorde ”skulle läka mig.” Men med tiden så började pusselbitarna falla på plats. Jag fick bland annat fylla i en cirkel om hur mycket tid jag hade för olika saker under en vecka. Mönstret som det visade var en varningssignal. Genom att vara ärlig mot mig själv och kartlägga mitt liv, så fick det mig att inse att det var dags att tänka om och lyssna på min kropp.

– Jag skrev också sömndagbok. Den visade att jag även hade sömnproblem. Jag vaknade i snitt åtta gånger per natt, och jag sov väldigt oroligt. Det var väldigt bra för mig att få kartlägga det visuellt.

Smärtorna gjorde också att du fick göra drastiska förändringar i klädgarderoben?

– Alla kläder jag hade sved. Jeansens friktion brann mot huden, Byxlinningen skrapade i magen, bh:n kändes som att den ströp. Allt var obekvämt. Jag som aldrig ägt ett par mjukisbyxor fick tänka om. Plötsligt kunde jag inte ha något annat än varma, mjuka kläder och fotriktiga skor. Det stämde inte med min självbild. Jag kände ett slags hat, såg ett spöke av mig själv som jag inte var överens med.

– En stor del av mina kläder, fest- och kontorsgarderoben och flesta av mina högklackade skor, allting gick till loppis. Och jag fick köpa nya kläder.

– Jag tänkte; jag kan inte dansa, jag kan inte klä mig snyggt, inte träna som jag vill, jobba med det jag kan, vad är det som finns kvar av mig? Jag fick en dipp, blev vilsen och ledsen, jag ville inte se som mig sjuk eller bli stämplad som handikappad resten av mitt liv.

Vad hände efter det?

– Sedan började jag se förbi allt det. Blicka framåt för att hitta lösningar som funkar för mig. Jag måste bara planera mycket mer än tidigare, och veta vart min gräns går för att kunna göra saker. Att få återhämta mig – då går det bra. Sen har jag ett enormt stöd av min sambo och som ser när jag kör på för hårt, och stoppar mig i god tid.

Vilka träningsformer fick du pröva under rehabiliteringen?

– Qigong var inte min grej och jag testade yoga också, men det fungerar inte för mig. Jag var tvungen att hitta mitt eget sätt och gjorde det med vattengympa, TENS, meditation, promenader, paraffinbad och träning med fysioterapeut.

– Jag hade tur att jag hittade ett ställe fem minuter hemifrån som kunde erbjuda allt under ett och samma tak och där högkostnadsskyddet gällde. De har erfarenhet av fibromyalgi. Och ibland lyxar jag till det med ayurveda-massage som lugnar nervsystemet.

Efter rehabiliteringen drabbades du också av en tarmsjukdom?

– Ja, det har gjort att jag måste planera ytterligare eftersom jag valt att ta bort vissa livsmedel som gluten, minimalt med socker, mer vegetarisk och växtbaserat istället för mejerier och äta så rent som möjligt. Det är bättre för magen men minskar även smärtan i kroppen. Och jag försöker leva så mycket som möjligt utan mediciner.

Vad tar du med dig från din rehabilitering?

– Jag hade aldrig varit där jag är idag om inte jag fått hjälp på Smärtkliniken, rehab-programmet och teamet som stöttade mig hela vägen. Men det var absolut ingen lätt resa, varken psykiskt eller fysiskt. Och alla i gruppen går igenom olika saker – men samtidigt sitter vi i samma båt. Man lär sig mycket om sig själv, men även av de andra som är där.

– Smärtkliniken lärde mig att vara ärlig mot mig själv. Se att jag kan göra förändringar och att det blir bättre även när det är tufft. Jag hade turen som fick hjälp tidigt, vilket jag är tacksam för. Det är tufft att gå med smärta dygnet runt och samtidigt klara vardagen. Och framför allt, de har hjälpt mig minska smärtan med åttio procent. Det betyder mycket för mig.

– Idag åtta månader senare mår jag bra, har minimalt med smärta och sover gott om nätterna. Jag har även nyligen börjat jobba igen hundra procent som säljansvarig. Där  kan jag styra mitt arbete på ett annat sätt än tidigare och på ett företag som har ett lugnare tempo än där jag jobbade tidigare. Lite i taget, med nya ögon och små steg... blir jag kompis med mitt nya jag.

 

Här kan du läsa mer om rehabilitering.