Sanna vann mot bröstcancern

När Sanna Berg gjorde mammografi i december 2016 kom det snabbt ett nytt brev hem om att hon skulle komma tillbaka för en ny undersökning. Så började kampen mot cancern.

– Jag har suddiga minnesbilder av vad som hände då. En vän följde med mig när jag gjorde ultraljud och mammografi. Vi gick ner och fikade i väntan på att få göra biopsiundersökningen. Och så här efteråt var det bra att hon var envis och följde med mig.

– För jag hamnade i något slags försvar. Jag fattade inte förrän jag låg där fastspänd i apparaten. Då förstod jag hur allvarligt det var. Innan dess hade jag nog inte gjort det. Jag frågade läkaren vad som ska hända nu? ”Vad det än är, så ska det bort!”, svarade hon.  

Ville inte förstöra julen
Under julen så fick jag frågan om jag hade cancer och jag svarade att ”Nej det har jag inte”. Det var en försvarsmekanism. Jag ville inte tala om det och förstöra julen. Och jag mådde ju faktiskt jättebra och såg pigg ut. Men jag var inte sansad och lugn i det läget.

Den andra januari var det återbesök och jag bad en kompis att följa med mig. Läkaren och en sjuksköterska kommer in. Såklart blev det en stor chock för mig att få reda på att jag hade cancer.

– På Bröstcentrum är de duktiga på att informera, men jag kunde inte riktigt ta till mig allting då. Därför är det bra att ha med sig en person som kommer ihåg vad som har sagts. Allting gick så fort. Och i slutet av januari fick jag cellgifter för att göra tumören mindre.

Bökigt att duscha
Sköterskan satte in en PICC-line, en tunn plastslang som förs in i ett av kroppens större blodkärl via ett mindre kärl på överarmen. Sanna hade den i fyra och en halv månad och det var bökigt att duscha med den.

– Därför var det så fantastiskt när de äntligen tog bort den. Att kunna duscha hela kroppen för första gången på flera månader, säger hon med ett skratt.

– Det är svårt att veta hur kroppen reagerar på cellgifterna. Kroppen bryts ner varje gång och vid ett tillfälle i mars så var jag rejält utslagen. Jag hade svamp i munnen. Jag kunde inte äta och blev inlagd några dygn. Det var den enda gången jag var riktigt rädd.

– Det har inte funnits plats i mitt huvud att tänka på vad som kan hända. När jag låg inne  skickade jag ett meddelande till en före detta kollega som varit med om samma sak. Jag skrev ”När kan jag äta haloumi igen?”  

Korrigeringen blev bra
– Du måste bara överleva. Det finns inget annat. Jag tog sjutton sprutor under ett och ett halvt år och jag fick min operation i maj, strålning varje vardag i fem veckor från juli. De tog bort delar av bröstet under operationen i maj och utförde en korrigering.

Sanna är mycket tacksam över de snabba beslut som läkarna och sjuksköterskan på Bröstcentrum fattade. Nu efter korrigeringen av båda brösten kan hon skämta om det också.
– Det är trevligt att se ut som en 25-åring någonstans på kroppen, säger hon och ler.

Sjukdomen förändrade livet  
– Jag är bättre på att sätta gränser för mig själv och jag har prioriterat om. Mycket är ju småsaker och annat är större. Jag har bytt yrkesbana och jag känner att jag har ett lugn i mig som inte fanns förut. Lyckan jag känner över att ha överlevt den här svåra resan är stark. Jag vill vara med och bidra och berätta om hur det gick för mig. Idag är jag frisk och mår bra.