”Se framåt och var positiv”

– Jag har erfarenhet av att själv jobba på olika sjukhus. Det är inte normalvård man får här. Personalen är änglar, säger läkaren Nermin Sourial-Bassilious, som behandlats vid Capio S:t Görans onkologiska dagvård.

Berätta om hur du kom att få din behandling?

– Det var den 26 april förra året. Jag var på en vanlig årlig mammografiundersökning. Sedan blev jag kallad den andra maj för en komplettering. Då gjordes en undersökning med ultraljud, berättar Nermin Sourial-Bassilious.

Jag hade två knölar i ena bröstet. Efteråt var jag förvånad. Jag är själv läkare och då funderar man på riskfaktorer. Men det fanns inga riskfaktorer eller bröstcancer i min släkt. Jag tänkte att det är ett problem, men det är ingen fara. Vad har vi för plan? Okej, behandlingen tar ett år, nu kör vi!

Hur är det att behandlas på Capio S:t Görans Sjukhus?

Jag har erfarenhet av att själv jobba på olika sjukhus. Det är inte normalvård man får här. Personalen är änglar. Från första dagen kändes det bra. Jag fick mycket information och bra information. Om det som är viktigt, när man tappar hår, att man kräks och mår dåligt.

Jag ville inte tappa kontrollen över min kropp och det har hjälpt. När håret började falla av, innan jag började med cellgiftbehandlingen, var jag på flera veckors semester i Grekland och klippte av det. När jag kom tillbaka bar jag en ny peruk och eftersom jag varit borta från jobbet så tyckte kollegorna att jag hade en ny frisyr. Jag kände mig pigg och stark. Samma sak med ögonbrynen, jag har tatuerat med 3D-laser och nu när ögonbrynen växer ut igen går det inte att se vad som är tatuerat och vad som är riktiga ögonbryn.

Vad tycker du fungerat bra och mindre bra?

Framför allt sminkkursen som vi gick på dagvården var väldigt bra. Jag fick träffa andra i samma situation och det blir lättare. Vi kan prata med varandra, man behöver inte känna sig ensam.

Jag hade en väldigt duktig (ultraljud) läkare. Hon upptäckte den andra knölen som satt högre upp med ultraljud vid andra kompletterande besöket. Hon tog biopsier. Det är sådan vård som jag vill ha.

Men så här efteråt undrar jag om den tumören funnits där redan vid kontrollen som gjordes året innan. Kanske bör man komplettera med ett slumpmässigt urval som får både screening och ultraljud. Eller utöka användningen av ultraljud. Det är säkert en kostnadsfråga. Det skulle också kunna vara ett forskningsprojekt.

Hur har behandlingen påverkat din kropp?

Jag har gått upp lite i vikt. Det är operation, sex cellgiftsbehandlingar, 25 strålbehandlingar och sedan efter det hormonbehandling i tio år. Hormonbehandlingen påverkar, den ger benskörhet och det är inte samma tillvaro som förut.

Efter att jag fått mitt ena bröst bortopererat tappades jag på vätska. Under cellgiftsbehandlingen som följde var jag inlagd två gånger på sjukhuset. En gång i en hel vecka för att jag var så svag. Det var efter den fjärde cellgiftsbehandlingen. På lördag och söndag hade jag ont i hela kroppen och jag svimmade två gånger. De sa att jag skulle ringa om jag fick feber. Men kroppen var i så dåligt skick att den inte fick upp temperaturen. På måndagen ringde jag sjukhuset och sedan lade de in mig.

Har du några råd till andra om hur man klarar behandlingen?

Ja och det är att inte jobba! Jag jobbade 50 procent för jag mådde så bra i början av min cellgiftsbehandling. Man vill vara stark men behöver spara krafterna till senare i behandlingen.

Acceptera det som händer. Det ger så mycket styrka. Det var en ung tjej, en medpatient jag träffade efter min operation som berättade om hur man kunde använda peruken. Hon var opererad för bröstcancer andra gången. Det gäller att inte bli deprimerad. Se framåt och vara positiv. För mig har det underlättat att tänka att jag är ”on a mission”. Ungefär att jag är borta på uppdrag i Afrika ett år och kommer tillbaka. Nu har snart ett år gått och då är jag klar med min behandling. Allt håller på att komma tillbaka, håret också.

Sjukdomen har medfört att jag gjort nya vägval. Det kommer att ta ett år längre att nå min ST-läkartjänst, men det är inte lika viktigt längre. Man får andra värderingar och prioriteringar. Vi byter boende för att vara närmre mina föräldrar. Och få mer tid med barnen. Tid tillsammans blir viktigt, man vill inte missa det!