"Ensam är inte stark"

Elisabeth Frodell med maken Håkan, sonhustrun Anna och yngsta barnbarnet Tuva på sjukhuset.

Elisabeth Frodell tar alltid sällskap av familj och vänner när hon besöker den onkologiska dagvården på sjukhuset. Våga öppna dig så får du stöd av andra, är hennes råd.

Berätta om hur du kom hit?

– Jag har fått två tuffa besked sedan jag fyllde femtio. Först fick jag beskedet att jag fått Parkinson och sex år senare att jag hade bröstcancer. Det var två tuffa besked på väldigt kort tid, berättar Elisabeth Frodell.

Jag kände en ärta i ena bröstet. Jag gick till SÖS först och fick besked av läkaren att det var ofarligt. Efter en och en halv månad när jag inte hört något kontaktade jag dem. Jag fick en tid och gick dit. och av samma läkare som först sa att det var ofarligt, fick jag beskedet att jag hade cancer. Jag fick ingen ursäkt. De hade inte gjort fel. Efteråt bröt jag ihop. Men sedan har jag gått vidare med det som hände och jag tycker att det är viktigt att anmäla om man blir felbehandlad. Byt sjukhus eller läkare i så fall.

Jag har en granne som drabbats av bröstcancer, jag talade med henne och hon rekommenderade S:t Görans sjukhus. Hon var väldigt nöjd och då bytte jag hit. Och för mig har det varit en bra rutin att promenera till Kungsholmen från Söder varje vecka. Min behandling har anpassats till veckodoser eftersom jag har Parkinson.

Hur är det att behandlas här?

Alla har varit fantastiska. Läkarna som opererade bort bröstet. Plastikkirurgen som skapade ett nytt bröst och fyllde på det andra bröstet. Sköterskan som satte in PiCC-line. Alla på onkologiska dagvården har varit fantastiska. Min man och våra vuxna söner och min vänkrets har också varit väldigt viktiga. De har alla följt med mig hit till dagvården och hållit mig sällskap.

Jag har många yngre vänner. Ofta har jag varit mentor till dem. En av dem, Frida, sa att nu är det din tur att ta emot och be om hjälp. Det var nyttigt.

När jag fick Parkinson startade jag en Facebook-grupp och där gick mina vänner in och bokade tider. De tog ledigt och följde med mig.

De har varit otroligt stöd. Ensam är inte stark. Det kan bli så starka upplevelser med den som följer med. Vi tittar på varandra och kan bara börja gråta, vi talar om viktiga saker. Vi äter lunch, vi promenerar. Alla som följt med har gjort mina behandlingar till fina upplevelser. Det har blivit någonting bra och jag har haft med mig en vän eller familjemedlem varje gång.

När operation och behandling är över det kan ta en, två, tre månader eller ett år för kroppen att reagera över den tuffa resa som man har gjort. För mig förvärrades min Parkinson. För andra kan det handla om att bli deprimerad och då står man ganska ensam utan sjukvården i ryggen.

Hur har behandlingen påverkat din kropp?

När jag tappade håret blev jag jätteledsen. Jag ringde min frisör och grät. Hon var så bra, jag fick en tidig morgontid då jag kunde komma dit och klippa av håret. Hon erbjöd sig att komma hem och klippa mitt hår. Det är så, om man öppnar sig mot andra så får man alltid något tillbaka.

Många äldre kvinnor vågar aldrig pröva en kort frisyr. Jag tycker att man ska se det som en möjlighet. Testa och klipp håret i en kort snygg frisyr innan du börjar strålbehandlingen. Pröva smink och lösögonfransar. Jag tycker att man ska vara stolt och vacker. Man ska inte skämmas för sin kropp. Sträck på dig, säger jag. Ta kontroll över din sjukdom låt inte sjukdomen ta kontroll över dig.

Vad gör du själv för att komplettera behandlingen?

Jag är vegetarian och lever hälsosamt. Det går inte att skydda sig mot sjukdom men det är bättre att vara i god form, för bröstcancer är en tuff resa för hela kroppen. Jag tror på tid för återhämtning, på yoga, promenader. Tillskott och juicer är också viktiga. Och det är bra att fortsätt ha lite kontakt med jobbet även om du är sjukskriven. Det är bra att vara öppen med vad som händer.

Och jag har en vän vars mamma led av cancer. Hon bedömdes inte kunna få cancervård då hon var döende i en allvarlig sjukdom. Nu har det gått fem år och hon lever fortfarande. Hon tog en alternativ kur. "Jennies kur" kallar jag den. Jag har också tagit den och jag tror att den har hjälpt mig.

Har du några råd till andra om hur man klarar behandlingen?

Jag ordnade en bubbelkväll för mina väninnor innan cellgiftsbehandlingen. Ta med en fin huvudbonad till mig, var enda kravet. Sedan dess bildade de en hjälpgrupp för mig. De har verkligen varit ett stöd för mig hela vägen.

Försök göra det som händer till bra upplevelser och belöna dig själv. Min man kom med en härlig Spa-present dagen då jag opererades. Att ha en kärleksfull och stödjande partner hjälper mycket. Vi försöker ta tillvara tiden tillsammans i familjen, vi lagar ofta mat ihop med sönerna. Jag är farmor också, det är viktigt.

Så skapa en hjälpgrupp av dina vänner. Ta sällskap till läkarbesök och behandlingar. Det är otroligt hur mycket stöd du får om du bara vågar vara öppen och dela med dig!