Onkologisk dagvård med omtanke

Sjuksköterskan Elisabeth Ryd Ausén med Mainy Norling.

Mainy Norling ligger i ett av behandlingsrummen på den onkologiska dagvårdsavdelningen vid Capio S:t Görans Sjukhus. Hon är här på sin sista behandling och på gott humör.

Berätta om hur du kom hit?

Det var i april i år. På morgonen. De talade om bröstcancer på tv. Så jag kände efter när jag duschade och kände en knöl. Jag gick till läkaren på väg till jobbet, och det var en knöl där.

Samma dag fick jag telefonsamtal och remiss.  Halv tre på eftermiddagen åkte jag in till Drottninggatan för mammografi och ultraljud. Jag fick vänta ett par veckor på operation. Allt gick väldigt fort.

Man läser i tidningen om att en del får får vänta i flera månader, och det är så man undrar om tidningarna ljuger, för allt gick ju så fort för mig. Jag fick hjälp direkt.

Hur är det att behandlas här?

De ta hand om en så väl. Ibland känner jag att jag vill ta hem hela sjukhuset. Man blir bra bemött. De är glada och vänliga när jag kommer för behandling. De pratar med mig och vi får en fin kontakt.

Nu gör jag min sista behandling här. Om en månad ska jag till Karolinska för strålning. Efter det är behandlingen färdig.

Jag har varit på alla sjukhus i Stockholm. S:t Görans sjukhus tycker jag mest om. Det är trivsamma lokaler och bra personal. De tar sig tid med mig. Jag har gått här i sju månader och lärt känna många i personalen. Jag vill fortsätta komma hit och hälsa på även när jag är klar. De säger att jag är välkommen hit även när jag blivit frisk.

Finns det något som du tycker fungerat mindre bra?

Nej, jag har mått bra under hela behandlingen. Jag har fått en mildare dos cytostatika på grund av jag opererat magen sedan tidigare. Så det är kanske därför.  I de stora behandlingsrummen har jag hört andra som haft väldigt ont och mått väldigt dåligt. Så det är nog väldigt olika från individ till individ.

Efter operationen hade jag problem ett tag och de fick tömma mycket vätska ur såret. Min läkare Roland kom med en nål stor som en strumpsticka och skulle tömma. Jag sa att jag litar på dig Roland, och han tog bort alltihop. Det var nog nästan en liter. Vi fick göra det flera gånger, sedan kunde vi ta bort dräneringen.

Hur har behandlingen påverkat din kropp?

Läkarna sa till mig innan behandlingen att det skulle bli svårt och göra ont, men så blev det inte för mig. Man får skräcken när de säger så. Men det var bara håret som försvann. Och det får jag ju tillbaka.

Jag prövade peruk, men det var inget för mig. Det bestämde jag tidigt. Jag tänkte att karlar går ju omkring utan hår, så det kan väl jag också. Mina syskon har fall i håret och jag hoppas att jag får några lockar när håret växer ut igen. Läkaren sa att det kan hända när håret kommer tillbaks igen. Innan var jag rakhårig. Och bröstprotesen jag prövade var inte bekväm, så den tog jag av den med. Det går bra ändå.

Har du några råd till andra om hur man klarar en cytostatikabehandling?

Försök hålla igång. Gå promenader försök äta sunt. Så gör jag.  Det är viktigt att försöka se positivt på det. Första veckan var jag så ledsen. Jag tänkte, är det slut nu? Ska jag dö nu också? Sen tänkte jag att nehej, så fasen heller, jag ska klara det här! Jag har en vilja utav tusen. Det här ska jag klara av. Så tänker jag.

Jag gick hemma första veckan, men det går inte att sitta hemma och deppa. Jag gick tillbaka till jobbet och har jobbat fyra timmar om dagen under hela tiden. Jag ordnade med jobbet och Försäkringskassan för de ville sjukskriva mig heltid först.

När jag kommer hem från jobbet är jag trött, för det blir man. Då lägger jag mig och vilar med hunden. När jag vaknat går vi ut på promenad tillsammans. Och vår katt lägger sig alltid över mitt bröst när vi sover.

Det är det som håller mig uppe. Min fru, vår våra husdjur och så jobbet.  Hade jag inte haft min fru så skulle jag inte klarat det. Alla skulle ha en sådan bra person. Någon som är viktig för dem och som bryr sig om dem.