Marias HLR-insats räddade mannen i tunnelbanan

Maria gjorde hjärt- och lungräddning i rusningstrafik på tunnelbanan. Foto: MTR

En dag i somras var undersköterskan Maria Edentorp på väg till sitt jobb på Capio S:t Görans akutmottagning. Hon hamnade i en överfull vagn. Plötsligt hörs ett brak och en kvinna skriker ”Finns det någon doktor ombord?”

– Jag springer direkt fram och ser en man som ramlat av sätet och lutar kroppen mot ett annat säte. Han har en pågående kramp. Jag pekar på en kvinna och säger; du ringer 112!

Efter några sekunder ändras sjukdomsbilden och mannens andning övergår i en så kallad agonal andning.

– Då förstår jag vad som är på gång. Medan jag känner av hans puls beordrar jag andra medmänniskor hjälpa till att lägga honom ned. Jag påbörjar hjärt- och lungräddning (HLR).

Fler hjälper till med HLR

Efter en stund kommer en kvinna fram som säger att hon kan också göra HLR. Hon uppger att hon jobbar som undersköterska på S:t Göran.
– Det skulle vara roligt att få veta vem hon är, kanske läser hon det här, säger Maria.

Nu börjar fler komma fram och frågar om de kan hjälpa Maria på något sätt. En man tar över andningen, han visste inte hur han skulle göra så Maria instruerar honom.

– Väldigt starkt gjort av honom tycker jag, för det är just det, att man gör något även fast man inte är helt säker på hur. Han plockar upp en plastpåse och använder den som skydd mellan sig och "patienten".

– Alla andra där i tunnelbanevagnen gled bort i ett bludder för mig. Men jag minns att en kvinna tog hand om min handväska. Vi fick ögonkontakt och hon stannade kvar.

Ambulansen tar över

Vid nästa station stannar tunnelbanetåget och blir stående där. Då har intensiv hjärt- lungräddning av mannen pågått ett par minuter. Det är svårt att uppskatta antalet minuter i denna situation.

– Till slut kommer mina kära kollegor på ambulansen, det var en fröjd att se dem. Jag har fått berättat senare hur jag säger: ge mig alla era saker! Men det är inget jag kommer ihåg.

– Jag känner ju ambulanspersonalen genom jobbet, så jag hjälper dem där på plats en stund. Medan de tar över luftvägarna och kopplar upp på deffen, defibrillatorn, tar jag ett kapillärt b-glukosprov och sätter en infart.

– I mitt yrke är det självklart att hjälpa. Det jag gjorde där i tunnelbanan sitter i ryggmärgen på mig. Jag kände att jag hade en naturlig auktoritet där. Det är klart att det också känns som en viktig bekräftelse på allt jag kan, och allt som jag lärt mig genom åren här på akuten.

Maria och mannen från tunnelbanan kommer också in samtidigt till akuten på sjukhuset. När Maria kommer in till jobbet på akutmottagningen via personalingången, då hör hon att patienten larmas in.

Mörbultad men vid liv

Mannen förs sedan upp till Intensivvårdsavdelningen (IVA). Maria känner medarbetarna där eftersom det är hennes gamla arbetsplats. Kollegorna på IVA lovar att höra av sig när mannen vaknar upp och är vid medvetande igen.

– På eftermiddagen ringde de från IVA och då gick jag upp till honom. Jag presenterade mig och berättade att jag var på samma tunnelbana som honom och att det var jag som gjorde HLR. Han tackade så mycket. 

– Nu mår han bra men där och då berättade han att han kände sig som om han hade blivit överkörd av en ångvält. Det var min HLR som mörbultade honom, det sa jag till honom. Den HLR som vi utförde gav honom en revbensfraktur. Men det är en liten skada i jämförelse, med tanke på att han fick ett hjärtstopp och överlevde.

Idag bär Maria alltid med sig ett andningsskydd, en liten pocketmask, som hänger i hennes nyckelknippa. Och hon har ett par plasthandskar i handväskan.

– Jag tycker att sjukhuset borde ge bort en pocketmask istället för en pocketbok till jul- eller sommarpresent. Det är mer användbart. För det är underbart att jag har fått denna, säger Maria, och håller upp den lilla röda pocketmask hon fick av sin vårdenhetschef efter händelsen på tunnelbanan.